Under utbildningen fick vi lära oss en hel del om det som vi uppfattar som negativa känslor. Jag talar om "ilska", "frustration", "ångest", "irritation", "oro", "inre rastlöshet" osv...
Ett mycket intressant faktum är att upplevelsen av en känsla faktiskt bara "lever" i 90 sekunder, av sig självt. Ger man den däremot näring genom att gå upp i själva känslan så kan den fortsätta hur länge som helst. Detsamma gäller ju givetvis för de känslor som vi upplever som positiva. Om vi är glada och lyckliga och fortsätter att ge dessa känslor "näring" genom att göra allt det som gör oss mer glada och lyckliga så fortsätter ju den känslan!
Visst är det härligt!!!
Något som många däremot saknar kunskap om är att ALLA känslor som vi upplever, är signaler inifrån som talar om något för oss. Om vi upplever obehagliga känslor så är det för att vårt inre, febrilt, försöker tala om för oss att någonting inte står rätt till... Känslan i sig är totalt ofarlig, det är en signal om vad vi behöver göra för att må bättre.
Min tidigare upplevelse av negativa känslor har varit att försöka fly ifrån känslan. Själva känslan har skrämt mig något oerhört och jag har gjort allt i min makt för att döva den. Det säger ju sig självt att det är dömt att misslyckas eftersom vårt inre är så fantastiskt på att med alla medel rädda oss, hålla oss vid liv och få oss att må bra! Det kanske låter lite märkligt, med tanke på att just ångest, till exempel, är en väldigt skarp och obehaglig känsla som har en tendens att överrumpla oss och skrämma skiten ur oss när den sveper in som nattens mörker i en djup och läskig djungel.
Numera har jag ett helt annat förhållande till alla mina känslor! Så fort jag upplever en obehaglig känsla, som är motsatt till glädje och lycka så stannar jag upp och lyssnar inåt. Jag stannar upp helt och lägger all fokus jag bara kan på här och nu! Allt för att ge mitt inre system en möjlighet att förmedla vad det är jag behöver förändra eller korrigera för att åter komma i balans.
Jag kan lova er att denna metod överträffar ALLA mediciner och annat som jag tidigare provat.
Varje dag upplever jag fortfarande känslor som upplevs som obehagliga. Min tillvaro är inte idel ljus, glädje och lycka i den bemärkelsen att jag sluppit ifrån "ångest", "oro", "frustration", "irritation" osv... Jag skulle kunna säga att de numera är just "bara" känslor och att det är jag själv som bestämmer hur jag förhåller mig till känslorna och vad jag ska göra av dem. Eftersom jag väljer att se dessa känslor som signaler på att jag har "tappat" bort min egen väg, lite grann, så är känslorna positiva trots att upplevelsen är obehaglig.
Det är som att lägga handen på en varm spis. Smärtan påminner mig om att ta bort handen för att skydda mig från brännskador.
Jag kan antingen välja att ta bort handen/lyssna till vad känslan bottnar i ELLER fortsätta pressa handen mot plattan/gå in i själva känslan och missa signalen om att något behöver göras för att skydda i mig.
Hänger ni med?
Så med önskan om en fortsatt härlig tisdag med många insikter och lärdomar ska jag nu återgå till min korrekturläsning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar