Jag är kvinna, 35 år. Två barn, pojke 3½ år och flicka 5 år.
Separerad sedan mars 2011 och skild sedan september 2011 efter 13 års
förhållande med en kroniskt sjuk man.
Nedan följer en liten inblick i min tillvaro. Det finns
varken ork eller utrymme att ta upp allt som hänt mig under de senaste 35 åren.
Det jag refererar till har skett under de senaste månaderna.
Vårt fantastiska välfärdssamhälle.
Psykvården: Länge trodde jag och ville innerligt hoppas på
att det faktiskt fanns hjälp att få om jag kontaktade psykakuten när jag mådde
som sämst. Att bli inlagd idag innebär att man placeras i ett rum, får 3 mål
mat om dagen och 2 mellanmål, mediciner för att hålla sig lugn och man blir
tjatad på att gå till arbetsterapin en gång om dagen tills man anses vara så
pass pacifierad att man inte kommer att ta livet av sig när man släpps ut i
samhället igen. Jag har uppsökt
psykakuten självmant ett otal gånger och blivit lika besviken varje gång. Jag
har varit inlagd 3 gånger.
Den dagen jag försökte ta mitt liv så hände följande. Jag tog min bil, åkte ut i skogen med en slang och kopplade den från avgasröret in till bilen. Där satt jag sen och grät. Jag var helt övertygad om att allt och alla skulle ha det så mycket bättre om jag inte längre fanns och ställde till det med mina tvära kast i humör och depression och självdestruktivt beteende. Jag satt och svarade på sms när jag insåg att jag började bli lite yr och kände att jag ville svara på sms:et färdigt, så jag stängde av motorn och öppnade bildörren. Då insåg jag att jag inte ville dö trots allt. Så där satt jag och försökte få grepp om verkligheten när ambulans uppenbarar sig. En vänlig bilist hade uppmärksammat mig och ringt 112. Ambulanspersonalen talade med mig länge och väl och jag förklarade för dom att jag inte hade för avsikt att skada mig själv utan att jag faktiskt avbrutit försöket och bara ville hem och sova. De försökte lirka med mig en stund men förklarade kort och koncist tillsist att jag inte hade något val, jag skulle in till psyk vare sig jag ville eller inte. Och om jag inte följde med frivilligt så fanns polis en bit bort som skulle tvångsomhänderta mig om jag gjorde motstånd. Jag blev först körd till distriktläkarmottagningen i Eksjö. Där fanns en mycket trevlig läkare som lyssnade på mig och min berättelse som övertygade mig om att Jönköpings psykvård kunde erbjuda mig ALL tänkbar hjälp som jag så uppenbart behövde. Han talade så länge och väl att jag tillsist vågade låta en liten gnista hopp tändas. Jag åkte till psykakuten i Jönköping med en vän. Det var redan sen kväll och jag utmattad efter dagens händelser. Jag somnade inne i mottagningsrummet. Jag vaknade av att en kvinnlig person dundrar in i rummet och på ett barskt och otrevligt sätt undrade vad jag gjorde där. Det visade sig att hon var läkare. Plötsligt reste hon på sig och gick ut ur rummet utan någon förklaring. Där satt jag, om möjligt ännu mer modfälld och förvirrad. Det slog mig fler än en gång under hela den här processen att det hade varit så mycket smidigare om jag bara dött. Jag hade ingen som helst energi kvar i kroppen men ändå slussades jag runt som ett paket och bemöttes med oförstånd, ovilja och otrevlighet. Sen blev jag inslussad på PIVA (psykintensiven) i Jönköping. Jag blev visad till ett rum och fick kissa under övervakning (fick förklarat senare att det var för drogkontroll). Jag bad om något att äta för jag hade inte ätit på hela dagen. De sa att kvällsmaten redan hade varit (som om jag med flit sett till att komma för sent för den tillställningen) och att frukost var nästa måltid, dagen efter. På morgonen knackade det barskt på dörren och en röst meddelade att om jag ville ha frukost så fick jag varsågod att pallra mig ut i matsalen. Därefter fick jag varken tala med någon eller information om vad som hände. På eftermiddagen dök en personal upp och meddelade mig att jag skulle förflyttas till Eksjö istället och att taxin gick om 30 minuter. En i personalen skulle följa med. Hur var detta bättre än att dö? Varför, varför, varför hade jag stängt av bilmotorn??? Och hur kunde jag vara så urbota korkad att jag tillät mig tro på en läkare igen och lät hoppets lilla låga tändas och tro att jag äntligen skulle få hjälp? Det frågade jag mig fler än en gång. Väl i Eksjö fick jag ett rum. Jag somnade utmattad på min säng. Dagen efter fick jag träffa Dr Elin Fröding och hon skrev ut mig och hävde mitt LPT (lagen om psykisk tvångsvård) när hon övertygats om att jag inte avsåg att ta mitt liv. Hon insåg vikten av att få en neuropsykiatrisk (NPS)utredning till stånd snarast möjligt.
Så istället för att få åka hem direkt från skogen och sova och komma igen med förnyade krafter så slussades jag runt i 2 dagar utan direkta förklaringar, som ett paket. Om möjligt så hade jag än mindre energi kvar efter det… Jag fick dessutom flera månader senare en räkning till taxin, och dubbla räkningar till PIVA i Jönköping och räkning till Eksjö. Gissa om det kändes som att få självmordsförsöket nerkört i halsen både en och två gånger. Visserligen kändes inte ett nytt självmordsförsök som ett alternativ men samtidigt fanns tanken hela tiden att ”nästa gång får jag se till att inte misslyckas helt enkelt…”
Dr Elin Fröding såg till att NPS utredningen genomfördes och jag fick diagnoserna ADHD och Asperger. Sen hände inte så mycket mer. Jag kraschade totalt. Blev sjukskriven och skulle egentligen ha stödsamtal på psyk i Vetlanda men inget hände. Emellanåt fick jag Zopiklon utskrivet eftersom min sömn var ett totalt kaos. Jag försökte febrilt klara av att ta hand om mina barn varannan vecka. Jag befann mig i ett limbo av kaos. I 3½ års tid har jag känt mig som en försökskanin med olika mediciner. Neuroleptika, antidepressiva, epilepsimedicin… Jag har inte reagerat väl på någon medicinering hittills. Det är som att de inte fungerar som de är tänkt på mig. Hela livet rasade omkring mig och jag tog tillslut till det enda ångestdämpande jag kände till som fungerade, alkohol. Varannan vecka, när jag inte hade barnen, hade jag ingen struktur, ingen anledning att kliva upp eller äta eller göra något. Jag föll djupare och djupare ner i mörkret. Sakta men säkert blev jag mer och mer självdestruktiv. Det enda som höll ihop mig var det faktum att jag var tvungen att fungera när jag hade mina barn och då skärpte jag till mig. Tillsist så höll inte ens det utan jag föll handlöst i bottenlöst mörker och barnen bor heltid hos sin pappa för närvarande.
Konstant försöker psyk i Vetlanda skyffla över mig till någon annan läkare och jag slåss med allt jag har för att få behålla Dr Elin Fröding som min läkare…
Jag har lyckats ställa till det rätt bra för mig själv. Jag står inför faktum att jag kommer att bli av med körkortet pga rattfylla, inte har mina barn alls mer än att jag träffar dem två dagar i veckan under några timmar, inte har någon ekonomi att tala om. Jag har dock räckt ut handen och tar emot all hjälp som jag nu erbjuds. Men lika mycket som det är hjälp så är det konstanta käftsmällar och en enorm kamp mot samhällets väderkvarnar, fyrkantiga lagar i en cirkulär värld och människor inom samhällsfunktionen som själva kämpar mot för stor arbetsbelastning, människor med förutfattade meningar som inte vill/orkar försöka förstå och människor som uppenbart varit med för länge och är så ”förhärdade” att de behandlar en som ett besvär som måste bort till vilket pris som helst.
Den dagen jag försökte ta mitt liv så hände följande. Jag tog min bil, åkte ut i skogen med en slang och kopplade den från avgasröret in till bilen. Där satt jag sen och grät. Jag var helt övertygad om att allt och alla skulle ha det så mycket bättre om jag inte längre fanns och ställde till det med mina tvära kast i humör och depression och självdestruktivt beteende. Jag satt och svarade på sms när jag insåg att jag började bli lite yr och kände att jag ville svara på sms:et färdigt, så jag stängde av motorn och öppnade bildörren. Då insåg jag att jag inte ville dö trots allt. Så där satt jag och försökte få grepp om verkligheten när ambulans uppenbarar sig. En vänlig bilist hade uppmärksammat mig och ringt 112. Ambulanspersonalen talade med mig länge och väl och jag förklarade för dom att jag inte hade för avsikt att skada mig själv utan att jag faktiskt avbrutit försöket och bara ville hem och sova. De försökte lirka med mig en stund men förklarade kort och koncist tillsist att jag inte hade något val, jag skulle in till psyk vare sig jag ville eller inte. Och om jag inte följde med frivilligt så fanns polis en bit bort som skulle tvångsomhänderta mig om jag gjorde motstånd. Jag blev först körd till distriktläkarmottagningen i Eksjö. Där fanns en mycket trevlig läkare som lyssnade på mig och min berättelse som övertygade mig om att Jönköpings psykvård kunde erbjuda mig ALL tänkbar hjälp som jag så uppenbart behövde. Han talade så länge och väl att jag tillsist vågade låta en liten gnista hopp tändas. Jag åkte till psykakuten i Jönköping med en vän. Det var redan sen kväll och jag utmattad efter dagens händelser. Jag somnade inne i mottagningsrummet. Jag vaknade av att en kvinnlig person dundrar in i rummet och på ett barskt och otrevligt sätt undrade vad jag gjorde där. Det visade sig att hon var läkare. Plötsligt reste hon på sig och gick ut ur rummet utan någon förklaring. Där satt jag, om möjligt ännu mer modfälld och förvirrad. Det slog mig fler än en gång under hela den här processen att det hade varit så mycket smidigare om jag bara dött. Jag hade ingen som helst energi kvar i kroppen men ändå slussades jag runt som ett paket och bemöttes med oförstånd, ovilja och otrevlighet. Sen blev jag inslussad på PIVA (psykintensiven) i Jönköping. Jag blev visad till ett rum och fick kissa under övervakning (fick förklarat senare att det var för drogkontroll). Jag bad om något att äta för jag hade inte ätit på hela dagen. De sa att kvällsmaten redan hade varit (som om jag med flit sett till att komma för sent för den tillställningen) och att frukost var nästa måltid, dagen efter. På morgonen knackade det barskt på dörren och en röst meddelade att om jag ville ha frukost så fick jag varsågod att pallra mig ut i matsalen. Därefter fick jag varken tala med någon eller information om vad som hände. På eftermiddagen dök en personal upp och meddelade mig att jag skulle förflyttas till Eksjö istället och att taxin gick om 30 minuter. En i personalen skulle följa med. Hur var detta bättre än att dö? Varför, varför, varför hade jag stängt av bilmotorn??? Och hur kunde jag vara så urbota korkad att jag tillät mig tro på en läkare igen och lät hoppets lilla låga tändas och tro att jag äntligen skulle få hjälp? Det frågade jag mig fler än en gång. Väl i Eksjö fick jag ett rum. Jag somnade utmattad på min säng. Dagen efter fick jag träffa Dr Elin Fröding och hon skrev ut mig och hävde mitt LPT (lagen om psykisk tvångsvård) när hon övertygats om att jag inte avsåg att ta mitt liv. Hon insåg vikten av att få en neuropsykiatrisk (NPS)utredning till stånd snarast möjligt.
Så istället för att få åka hem direkt från skogen och sova och komma igen med förnyade krafter så slussades jag runt i 2 dagar utan direkta förklaringar, som ett paket. Om möjligt så hade jag än mindre energi kvar efter det… Jag fick dessutom flera månader senare en räkning till taxin, och dubbla räkningar till PIVA i Jönköping och räkning till Eksjö. Gissa om det kändes som att få självmordsförsöket nerkört i halsen både en och två gånger. Visserligen kändes inte ett nytt självmordsförsök som ett alternativ men samtidigt fanns tanken hela tiden att ”nästa gång får jag se till att inte misslyckas helt enkelt…”
Dr Elin Fröding såg till att NPS utredningen genomfördes och jag fick diagnoserna ADHD och Asperger. Sen hände inte så mycket mer. Jag kraschade totalt. Blev sjukskriven och skulle egentligen ha stödsamtal på psyk i Vetlanda men inget hände. Emellanåt fick jag Zopiklon utskrivet eftersom min sömn var ett totalt kaos. Jag försökte febrilt klara av att ta hand om mina barn varannan vecka. Jag befann mig i ett limbo av kaos. I 3½ års tid har jag känt mig som en försökskanin med olika mediciner. Neuroleptika, antidepressiva, epilepsimedicin… Jag har inte reagerat väl på någon medicinering hittills. Det är som att de inte fungerar som de är tänkt på mig. Hela livet rasade omkring mig och jag tog tillslut till det enda ångestdämpande jag kände till som fungerade, alkohol. Varannan vecka, när jag inte hade barnen, hade jag ingen struktur, ingen anledning att kliva upp eller äta eller göra något. Jag föll djupare och djupare ner i mörkret. Sakta men säkert blev jag mer och mer självdestruktiv. Det enda som höll ihop mig var det faktum att jag var tvungen att fungera när jag hade mina barn och då skärpte jag till mig. Tillsist så höll inte ens det utan jag föll handlöst i bottenlöst mörker och barnen bor heltid hos sin pappa för närvarande.
Konstant försöker psyk i Vetlanda skyffla över mig till någon annan läkare och jag slåss med allt jag har för att få behålla Dr Elin Fröding som min läkare…
Jag har lyckats ställa till det rätt bra för mig själv. Jag står inför faktum att jag kommer att bli av med körkortet pga rattfylla, inte har mina barn alls mer än att jag träffar dem två dagar i veckan under några timmar, inte har någon ekonomi att tala om. Jag har dock räckt ut handen och tar emot all hjälp som jag nu erbjuds. Men lika mycket som det är hjälp så är det konstanta käftsmällar och en enorm kamp mot samhällets väderkvarnar, fyrkantiga lagar i en cirkulär värld och människor inom samhällsfunktionen som själva kämpar mot för stor arbetsbelastning, människor med förutfattade meningar som inte vill/orkar försöka förstå och människor som uppenbart varit med för länge och är så ”förhärdade” att de behandlar en som ett besvär som måste bort till vilket pris som helst.
Jag har under flera månader blivit pådyvlad en ST läkare på
psyk som inte kan svenska språket fullt ut som häver ur sig de mest bisarra
kommentarer och på fullaste allvar vill veta när jag ska ut i 100% arbete igen.
En läkare som tycker att jag är oansvarig som inte kan svara på om mina
antidepressiva hjälpt mig eller inte de senaste 3½ åren. Jag har också fått
veta nu att denna läkare kommer att vara där de närmaste 1½ åren.
Jag har blivit bemött med det mesta inom just psykvården. Anställda
har ljugit för mig, nedvärderat mig, bortförklarat mig, idiotförklarat mig,
ifrågasatt mig, nonchalerat mig… Det är
inte mycket som förvånar mig längre. Det enda jag har som räddar mig är min
verbala förmåga och min envishet.
Jag har fullt upp med att försöka få mig själv att förstå att jag inte har kapaciteten att gasa på i 150 och jobba 300%. Jag försöker förlika mig med tanken att jag bränt ut min hjärna och min själ så pass illa att jag aldrig kommer att återfå full kapacitet igen. Att då dessutom bli ifrågasatt av sjukvården och andra instanser gör inte saken lättare att hantera.
Jag har fullt upp med att försöka få mig själv att förstå att jag inte har kapaciteten att gasa på i 150 och jobba 300%. Jag försöker förlika mig med tanken att jag bränt ut min hjärna och min själ så pass illa att jag aldrig kommer att återfå full kapacitet igen. Att då dessutom bli ifrågasatt av sjukvården och andra instanser gör inte saken lättare att hantera.
Försäkringskassan: Så snart mina barn inte längre bodde alls
hos mig så försvann bostadsbidrag, underhållsstöd vid växelvis boende och
barnbidrag. Det som inte försvann var alla mina andra räkningar. Jag hade det
knapert redan innan. Jag fick dessutom besked om att jag fått för mycket
sjukpenning eftersom DE räknat fel, så nu skulle den sänkas med några
tusenlappar. Eventuellt ska jag betala tillbaka det jag fått för mycket, trots
att DE räknat fel. Jag är dessutom underhållsskyldig med 701:-/barn och månad
enligt Försäkringskassan som räknar enligt 2010 års taxerade inkomst och inte
min faktiskta inkomst idag. Jag förstår givetvis att jag inte har rätt till
bidrag för barn om inte barnen finns hos mig. Men mina utgifter är trots allt
ganska liknande. Min hyra är fortfarande samma som innan och lägger fortfarande
en del av min ekonomi på mina barn.
Socialförvaltningen: Jag har tackat ja till att samtala med
en man på vuxensektionen som hjälper människor som har missbruksproblem eller
ligger i farozonen. Jag vill ha hjälp! Jag vill inte bruka alkohol som
ångestdämpande. Jag vill inte hamna i det träsket. Det har gett mig
tillräckligt med problem som det är. Givetvis självförvållat men icke desto
mindre lika tungt och energikrävande.
Jag har samarbetat fullt ut med familjesektionen som utreder
barnens situation. Deras utredning målar upp mig som en nersupen mamma som inte
klarar av att ta hand om sina barn. Den innehåller så mycket felaktiga
uppgifter att jag vägrade skriva under den och har fått till stånd ett nytt
möte med dom om en månad. Jag är ganska knäckt av alla felaktigheter som de
envisas med att hålla upp som sanningar. Att hela tiden behöva lägga energi på
att försöka få fram sanningen, kämpa för sin rätt, försöka ta till sig sina
skyldigheter och rättfärdiga sin existens och sitt behov av hjälp och dessutom
försöka leva ett liv och inte låta hoppet dö, är totalt förgörande.
Jag har även vänt mig till vuxensektionen för ekonomiskt
bistånd. Men hör och häpna. Socialförvaltningens verklighetsuppfattning
överensstämmer inte alls med den verkliga situationen. Enligt
socialförvaltningen så ska jag klara mig på 3800:- i månaden när hyra, el,
fackavgift och hemförsäkring är betalda. 3800:- ska räcka till resterande
räkningar, skulder, underhåll för barnen, mat, kläder, hygien, fritid.
Socialförvaltningen tycker att Försäkringskassan inte ska
kräva underhåll av mig eftersom jag uppenbarligen inte har råd med det medan
lagen om underhållsstöd baseras på att underhållsskyldigheten räknas utifrån
taxerad inkomst två år bakåt i tiden. Visserligen kan man be att få anstånd
från Försäkringskassan men då läggs skulden på hög hos dem och på det räknas
ränta och den dagen jag mot all förmodan lyckas ta mig på fötter, ja då ligger
skulden där och väntar på mig.
Hur gynnar allt detta mig och mina barn? Jag förstår
verkligen inte… Hur kan det vara så sjukt att vi lever i ett samhälle där de
olika instanserna, som förväntas stötta och hjälpa de mer utsatta i samhället,
motarbetar varandra och inte tar hänsyn alls till varandra. Lagstiftningen är
så sjuk att den biter sig själv i svansen och den enskilda människan får ta
smällarna medan myndigheterna hänvisar till lagar som motsäger varandra och
inte hjälper någon i slutändan annat än att rättfärdiga besluten som
myndigheterna fattar.
Om barn blir placerade i familjehem eller stödfamiljer så
kräver socialförvaltningen att dessa barn i dessa hem ska ha tillgång till eget
rum. Till mig säger biståndshandläggaren att jag kan flytta till en tvåa och
sova i vardagsrummet och låta barnen dela på det rummet som finns. Var finns
logiken?
Mitt i allt detta så är jag bottenlöst deprimerad, kämpar varje dag med att stiga upp ur sängen och hitta en mening med tillvaron. Att bara se till att laga mat och äta något varje dag tar så mycket av min kraft att jag bara vill lägga mig ner och dö och många gånger struntar jag i att äta för jag ser inte vitsen med det. Jag försöker febrilt att hitta fotfäste och se någon framtid i mitt liv. Jag kämpar som ett djur med att försöka förstå mig på mina diagnoser och hitta ett sätt att de inte ska kräva mer energi av mig än nödvändigt. Vissa dagar, som idag, orkar jag pressa fram en liten gnutta energi och göra något konstruktivt, som att försöka förklara. Jag vet att jag kommer att falla ner i bottenlös förtvivlan på grund av just denna ansträngning. Men jag kan inte ge upp. Jag måste kämpa, för mina barn, för mitt eget väsens skull!
Jag har blivit given en verbal gåva. Samtidigt som det är min största gåva så är det också min största förbannelse. Just på grund av att jag kan tala så väl för mig så är det smidigare för samhället att lyssna på mina kloka ord istället för att se att jag faktiskt förtvinar och förtvivlar i min hopplöshet. Jag måste ta till alla möjliga medel på denna planet för att själv inte låta mig förblindas av mina kloka ord och min makalösa insiktsfullhet. För när jag väl lägger ner orden och ser bortom dem så inser jag att allt är en inlärd förmåga. JAG förstår inte hälften av det. Jag famlar som en blind mitt ute på en motorväg i rusningstrafik. Jag måste tro att någon någonstans kommer att höra min vädjan i panik och faktiskt göra något. Det är det enda jag kan hoppas på och det enda hopp jag vägrar låta dö.
Mitt i allt detta så är jag bottenlöst deprimerad, kämpar varje dag med att stiga upp ur sängen och hitta en mening med tillvaron. Att bara se till att laga mat och äta något varje dag tar så mycket av min kraft att jag bara vill lägga mig ner och dö och många gånger struntar jag i att äta för jag ser inte vitsen med det. Jag försöker febrilt att hitta fotfäste och se någon framtid i mitt liv. Jag kämpar som ett djur med att försöka förstå mig på mina diagnoser och hitta ett sätt att de inte ska kräva mer energi av mig än nödvändigt. Vissa dagar, som idag, orkar jag pressa fram en liten gnutta energi och göra något konstruktivt, som att försöka förklara. Jag vet att jag kommer att falla ner i bottenlös förtvivlan på grund av just denna ansträngning. Men jag kan inte ge upp. Jag måste kämpa, för mina barn, för mitt eget väsens skull!
Jag har blivit given en verbal gåva. Samtidigt som det är min största gåva så är det också min största förbannelse. Just på grund av att jag kan tala så väl för mig så är det smidigare för samhället att lyssna på mina kloka ord istället för att se att jag faktiskt förtvinar och förtvivlar i min hopplöshet. Jag måste ta till alla möjliga medel på denna planet för att själv inte låta mig förblindas av mina kloka ord och min makalösa insiktsfullhet. För när jag väl lägger ner orden och ser bortom dem så inser jag att allt är en inlärd förmåga. JAG förstår inte hälften av det. Jag famlar som en blind mitt ute på en motorväg i rusningstrafik. Jag måste tro att någon någonstans kommer att höra min vädjan i panik och faktiskt göra något. Det är det enda jag kan hoppas på och det enda hopp jag vägrar låta dö.
Jag är inte i närheten av mina sinnens fulla bruk. Jag är av
och till så förvirrad att jag är övertygad om att jag är psykotisk. Jag både
ser och hör saker som inte finns. Jag har påtalat detta för flera inom vården
och andra men blir konstant ohörd. Jag försöker med näbbar och klor att klamra
mig fast vid det förstånd jag har kvar och jag skriker efter hjälp! Om bara
någon enda människa där ute som kan påverka, kunde räcka ut en hand och hjälpa
mig…
Jag har ett fåtal riktigt underbara människor omkring mig som febrilt försöker hjälpa med det lilla de kan, men det räcker bara till att hålla mig strax ovanför vattenytan. Jag får konstanta kallsupar och vet inte hur länge till jag orkar hålla mig flytande och jag vet verkligen inte hur dessa fåtal underbara själar orkar bära mig i längden.
Hur gynnar det mina barn att jag konstant får lägga min lilla kraft på att kämpa mot osynliga jättar som består av lagstiftning och samhällsfunktioner som lovar stöd och hjälp men som konstant sparkar en i magen och fäller en till marken. Ska jag aldrig få samla min lilla energi och få lägga den på mina barn istället? Mina barn växer just nu upp utan närvaron av sin mamma, som de så förtvivlat behöver. Jag är en mamma som är vingklippt och skadad. Jag dör inombords när jag inte får vara mamma och inte får vara en aktiv del i mina barns liv. Jag har så svårt att försöka hitta en mening med vardagen när inte mina barn är en del av den.
Jag har ett fåtal riktigt underbara människor omkring mig som febrilt försöker hjälpa med det lilla de kan, men det räcker bara till att hålla mig strax ovanför vattenytan. Jag får konstanta kallsupar och vet inte hur länge till jag orkar hålla mig flytande och jag vet verkligen inte hur dessa fåtal underbara själar orkar bära mig i längden.
Hur gynnar det mina barn att jag konstant får lägga min lilla kraft på att kämpa mot osynliga jättar som består av lagstiftning och samhällsfunktioner som lovar stöd och hjälp men som konstant sparkar en i magen och fäller en till marken. Ska jag aldrig få samla min lilla energi och få lägga den på mina barn istället? Mina barn växer just nu upp utan närvaron av sin mamma, som de så förtvivlat behöver. Jag är en mamma som är vingklippt och skadad. Jag dör inombords när jag inte får vara mamma och inte får vara en aktiv del i mina barns liv. Jag har så svårt att försöka hitta en mening med vardagen när inte mina barn är en del av den.
Livet rinner genom mina fingrar och jag slåss mot osynliga
jättar som fäller mig till marken gång på gång på gång. Jag vet inte hur många
gånger till jag orkar ställa mig upp och räcka ut handen efter hjälp när de som
utlovar hjälp är de som sparkar mig när jag ligger…
A.A: Huh!!! Hali!/äiti
SvaraRadera